Ikväll ringde han, jag var inte hemma. Jag var på gympa och skaka fläsket… Bildade muskler som väger bly, typ 
T var jätteledsen när jag kom hem, saknar ju honom. Jag förstår det, verkligen! Shit inte pratat på flera år sen bara helt plötsligt göra det. Konstigt, sorgligt, överraskande, glädje, lycka, frågor som vill ha svar. Många känslor i liten kropp. Älskade lilla unge vad jag önskar att jag kunde ta över smärtan. Men, jag kan bara finnas här. Det kommer jag alltid att göra, i evighetens evighet… (och en stund efter det). Låg i hans säng och klappade på huvudet och strök honom över ryggen. Han blev lugnare. Pratade lite om honom, frågade men jag hade inga svar. Pratade lite om ditten och datten, lugna andetag. Jag fanns där och det kändes fint. Älskade unge, jag känner med dig.
Vad de sa? Hm… Att han sitter i fängelse, att han kommer ut i sommar, att han vill träffas då, att han spelar PS 2 och några spel till det, hur det gick i skolan och lite så… 5 minuter hade de pratat, 10 sekunder med stor M. Han skulle ringa igen i morgon.
Nu en stor fet kopp kamomillte!
Vad är det med det där kamomillteet? Är det något jag borde pröva? Hoppas han håller sitt löfte och fortsätter ringa!